kaaraina

Så,  nu ligger jag alltså här. I sängen. Och det här var betydligt svårare än jag trodde faktiskt. Jag ska inte ens sova för natten men ändå så är det så tomt. Och tyst framför allt. Datorn är inget vidare sällskap i sängen. Relativt hård, inte så kärleksfull, tyst (jag kan säkert få den att prata men den skulle aldrig mena det den sa!), och absolut inte gosig. Jag kan inte vända mig mot den, viska nåt mysigt och förvänta mig att få en mysig kram och ett leende. Man kommer aldrig vakna av att den ligger och kliar en på ryggen, den kommer aldrig fixa frukost åt en. Eller, ja det gör inte äkta varan ändå men.
Nej, jag inser nu att jag vill ha den äkta varan här! Jag har aldrig riktigt sett det som en lyx som man inte kan klara sig utan men nu önskar jag inte hellre än lyx. Ååååh älskling. Inatt får jag väl klara mig utan dig men imorn ska jag ha min lyx igen. Det får bli en tidig morgon igen. Jag ger vad som helst för dig.